Kungen Gustav II Adolf agerande under de fältslag han deltog i kännetecknas av snabba taktiska beslut, vilka ofta innebar stora risker för honom personligen. Vid Lützen styrdes hans ödesdigra handlande just av ett sådant beslut. Han insåg att segern var inom räckhåll om den svenska centern kunde förmås att fortsätta sitt tillfälligt avstannade anfall då Pappenheims styrkor flydde i oordning. Han visste också att hans eget uppdykande i främsta linjen var den gnista som kunde få anfallet att åter ta fart. Från de givna förutsättningarna är kungens agerande förutsägbart och nödvändigt. Allt tal om "vansinnesritter" och "dumdristighet" bottnar i en djup okunskap om den värld och den verklighet som var Gustav II Adolfs arena. En man som på fullt allvar ansåg att "Gud är mitt harnesk" hade givetvis ingenting att frukta i en strid. Kungen hade just, tillsammans med några tyskfödda officerare i svensk tjänst, nått fram till den svenska centern då de stötte ihop med Götz kyrassiärer och kejserliga officeren Von Falkenberg träffade honom med ett skott genom lungan. De svenska officerarna valde i detta läge att försöka fly undan den stora övermakten. Kungen föll av Sin häst Streiff, släpades med en bit och blev sedan liggande. han får fler värjstick, plundras och skjuts till slut genom tinningen. Agerandet tyder på att de som dödade kungen antingen inte hade en aning om vem han var eller också var läget så kaotiskt och händelseförloppet så snabbt att ingen hann tänka någon vettig tanke överhuvudtaget. Antagandet att de kejserliga medvetet skulle ha undvikit att försöka tillfångata den svenska kungen levande faller på sin egen orimlighet.
No comments:
Post a Comment